Ni vet inte så mycket om mig egentligen; nästan inget alls, faktiskt. Det ber jag om ursäkt för. Jag vill egentligen kunna skriva ner allt i denna bloggen men det går helt enkelt inte. Jag vill inte smutsa ner den med jobbiga känslor och tankar; detta ska som sagt vara något roligt. Men min blogg är inte realistisk alls. Inte med tanke på att den handlar om mitt liv.

Men(!) jag tänker ge er en gnutta information ändå: Tre år av depression och panikångest. Det är anledningen (det är egentligen betydligt mycket mer, och det går långt bak i tiden, men det bröt inte ut ordentligt förrän 2007) till att jag är sjukskriven. Jo, för er som inte visste det är jag sjukskriven sedan ett år tillbaka. Jag är alltså snart 21 år gammal och totalt förstörd. Ja, det är en vacker värld vi lever i. Hur som haver; det var skönt att få skriva detta och det var skönt att vara öppen med det för en gångs skull. För skäms, det gör jag. Men det är ju trots allt så här mitt liv är, och jag måste acceptera det.

Men fine, då lyssnar vi på Brad Paisley (« Spotifylänk) och gråter en skvätt istället.

Blev väckt av att en stor jävla idiot ringer och väcker mig vid tolv i natt varpå jag blir förbannad och förklarar vad sunt förnuft är (folk sover på natten!!!). Sen vaknade jag vid 06.00 i morse och såg att Niclas fortfarande var vaken. Ilandsproblem nummer ett började arta sig; hur fan ska jag få upp honom i vettig tid.

Jag somnade om och vaknade på bra humör (Suki pussade mig i ansiktet, vilket hon aldrig gör annars). Gick ut på en minipromenad och pratade med Jessica under tiden. Blev åter igen förkyld och dålig i halsen; går in och väcker Niclas. Hostan kommer tillbaka, jag river upp halsen och blir på riktigt dåligt humör. Jag skriker på mamma när hon pratar för högt i telefonen och jag blir sur på Niclas för att han inte bestämmer vilken buss vi ska ta senare, och nu skriver jag världens mest onödiga inlägg här i bloggen.

Jag har hört att man inte ska skriva internt i sin blogg, men denna gången måste jag.

Jag klarar inte av att berätta detta för er. Inte än i varje fall.

Det fungerar inte som det ser ut nu, och efter att ha pratat om detta ett bra tag har vi nu tagit det största steget mot en lösning. Jag önskar att det hade funnits en annan utväg; och det finns det säkert, men som det ser ut i nuläget kan vi helt enkelt inte göra något åt det. Jag kommer ångra och må dåligt över det här.. inte hela livet, hoppas jag, men ett bra tag. Kanske rent utav flera år framöver. Men i detta fallet kan jag inte tänka på mig själv. Jag måste fokusera på livet som helhet för oss allihop. Jag har läst om folk som gjort på detta viset, jag har läst om folk som upplevt samma sak; men inte trodde jag att det skulle vara så svårt och att det skulle göra så här ont. Men ont gör det och det kommer det nog alltid göra. Jag kommer sakna dig och jag kommer gråta tills mina ögon svider - men jag måste intala mig att det är bäst så här. Det gör så ont att tänka tanken. Att slutföra det, att förstå att det inte längre är tomma ord utan handlingar. Hela situationen känns som ett stort misslyckande och det känns som om jag sviker dig. Jag förstår inte hur jag ska klara av detta. Jag är säker på att jag kommer hamna på botten igen och denna gången förstår jag inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Glöm aldrig att jag älskar dig och att jag försökt ge dig allt du behöver.